Igår lyssnade jag lite på Karlavagnen. Handlade om att samla och om sånt man bara inte kan göra sig av med. Det finns olika typer av samlande. Att tex samla änglar, porslinskatter eller andra saker är en sak så länge det är inom rimliga gränser.
Så finns det här sjukliga samlandet där man sparar det mesta. Jag har själv upplevt det i min närhet. Vet också jag såg några program från USA om sjukliga samlare som fick hjälp att rensa. Ett program kommer jag ihåg extra. Det var en kvinna som proppat hela huset fullt med prylar. Gick knappt att ta sig in i huset och själv sov hon i bilen ute på gatan. Hon hade levt så i några år.
Det där att spara sånt som är braåha känner vi nog alla till. Jag vet när jag flyttade för lite mer än 5 år sedan. Hade bott 14 år i lägenheten och hunnit samla på mig en del de åren. Min dotter hade flyttat och jag skulle flytta till mindre. Jag hade bott själv där några år och kände mig i behov av förändringar. Bestämde mig för att göra en rejäl rensning och i stort sett bara spara sånt jag behövde eller ville ha. Jag tog nog bara med mig en tredjedel. Resten gav jag bort eller kastade. Det var mycket jag rensade ut till min dotter, syster, syskonbarn, en granne och ett ex. Resten som var användbart hamnade på loppisar. Jag rensade hårt och mycket förstår jag inte varför jag sparat. När jag gick igenom förrådet var det en del jag lagt där för att slippa se. Kläder som behövde lagas tex. Jag ansåg att hade jag lagt undan det för att laga en söm och inte fixat det några år senare var det nog inget jag skulle spara. Likaså med sånt som jag ställt undan för att limma ihop. Antingen fixade jag det och packade ner. Eller så slängde jag. En större rensning kändes bra när jag hade sånt jag ville lämna bakom mig och även ville ha en förändring i tillvaron. Då blev rensningen också något symboliskt.