Idag har jag haft ledsagning igen.
 

Det var milt och barmark så jag valde den längre sträckan idag. Knät bråkar lite men när någon är med bryr jag mig inte om det. Skulle jag ramla slår jag mig nog inte mindre för att någon går bredvid mig men det känns tryggare.
 

Trots bråkande knä var det en trevlig promenad. Det är ju den tid på året att jag inte vet om det är barmark, isgata eller snöstorm nästa gång.
Är mycket problem med benet nu och jag går sämre. Jag har också insett hur mycket skador det är i benet och som inte kommer att bli återställt. Vi pratade lite om det under promenaden att för lite mer än 5 år sedan blev mitt liv annorlunda och jag fick lära mig att ställa om till en annan vardag. Det var i augusti -12 jag skadade mig, fick en komplicerad spiralfraktur under vänster knä och fått lära mig gå igen. Hade tränat upp mycket när jag trettonhelgen -15 fick ett blodtrycksfall, slog omkull hemma och fick en lårbensfraktur över vänster knä. Det blev att börja om igen och jag är inte ens tillbaka till det jag tränat upp efter första skadan. Jag ger mig inte! Som gammal hästtjej är jag envis som ett russ! Att jag behöver gånghjälpmedel har jag accepterat men jag vill klara mer än jag gör.