Nu när jag går med kryckor är det något jag lagt märke till och lärt mig. När man träffar på någon annan med kryckor blir det automatiskt att man hälsar och nickar i samförstånd. Är inte ovanligt att stanna och byta några ord om orsaken till att man går med kryckor. Jag har haft många trevliga samtal. Det är inte barn som är nyfikna och frågar, som jag kanske trott och väntat mig. Nejdå. De flesta är äldre. Händer även när jag tex väntar på bussen att någon frågar mig vad jag gjort. Har blivit många trevliga samtal där också. Jag har inga problem att prata om min olycka och min skada. Är jag på det humöret drar jag upp byxbenet och visar mina operationsärr också.