Idag hade jag ledsagning och vi gick som vanligt upp i skogen och gick en del av spåret. Gick där det är mycket backar och det gick bra och jag är nöjd.
 

Jag hade rullatorn och hon som var med mig sa att en del ger sin rullator namn. Själv kallar jag min rullator för tantracer. Mormor kallade sin för rullicken.
Mina kryckor däremot har namn. När jag kom hem efter spiralfrakturen var hemrehab här och tränade mig. Till att börja med skulle jag träna rörlighet och lära mig stegmarkera. När jag fick börja stödja på benet skulle jag lära mig gå med kryckor. Innan dess använde jag betastöd. Att lära sig gå med kryckor var inte så lätt som jag trodde. Kryckorna levde sitt eget liv och mellan dem stod jag och hade dålig balans. Jag kom inte överens med mina kryckor. En från hemrehab frågade om jag hade något namn på dem och det hade jag inte då. Började kalla dem för Bertil och Torkel. De var mina karlar som borde vara ett stöd i tillvaron men inte var det. Efter hand kom jag bra överens med mina kryckor. Det var när vi började trappträna och jag för första gången kände de gav mig stöd.