Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Postcrossing

Jag har börjat med postcrossing. Det går ut på att man får och skickar vykort till slumpvis utvalda postcrossare runt om i världen. Jag hade hört talas om det och blev nyfiken och googlade på det. Gick sedan in och registrerade mig och satte igång. Att registrera sig kostar inget. Det som kostar är porto och vykort. Hur dyra vykort man vill skicka bestämmer man själv. Jag hade vykort hemma som jag började med. Sedan har jag köpt på mig billiga vykort. Det går att hitta för 1:-. Jag började i december och då gjorde jag det lätt för mig och skickade julkort. Använde mig av motiv med tomtar, snö och annat som kan ses som exotiskt på andra håll i världen. När man börjar får man ta ut max 5 adresser. Om man vill ta ut alla eller enstaka avgör man själv. Adresser kommer i mail så det är inget som publiceras öppet. Med adressen följer en kod. För Sverige börjar den på SE och följs av siffror. Den ska skrivas på vykortet. När mottagaren fått det registrerar hen det hos postcrossing. Då är det avsändarens tur att få ett vykort från någon annan. Det här fungerar. Sedan jag började i december har jag fått och skickat strax över 100 vykort. Sverige är än så länge inte så stort på postcrossing. De största länderna på det verkar vara Tyskland, Finland, Kina, Taiwan, Ukraina, Belarus och Ryssland. På sin sida på postcrossing gör man en liten presentation och även önskemål om motiv. Det är däremot inget tvång att skicka just det utan är bara en uppfattning av vad mottagaren gillar. En del kan ha väldiga krav på speciella motiv men det bryr jag mig inte om utan skickar vad jag har. Vad skriver man då? Det är ju inte så stort utrymme på ett vykort. Jag brukar skriva vad jag heter och vart jag bor. Ibland något om intressen, ibland något om motivet på vykortet. Brukar läsa vad mottagaren skrivit i sin presentation och få någon uppfattning om vad den kan vara intresserad av att veta. Idag hade jag en adress att ta ut. Det vykortet ska till Tyskland. Bland önskemålen på motiv fanns bla religion. Kyrkor, tempel, synagogor, moskéer, munkar, nunnor etc. Jag hade ett vykort från Vadstena med nunnor. Det blir nog bra. För er som är intresserade och har Facebook så finns det en grupp som heter Postcrossing Sverige. Happy postcrossing!

Hur får ni kontakt?

En kompis till mig hade en stroke för några år sedan och sitter i rullstol. Ena sidan är i stort sett förlamad. Jag har ju mitt funktionshinder efter olyckan. När vi träffas så, förutom tjejskvaller, pratar vi mycket om våran nuvarande situation. Om stödstrumpor, rehabilitering, hemtjänst och annat. Eftersom vi känt varandra länge innan stroke och olycka vet vi hur den andra var innan livet tog en annan vändning. Vi har pratat mycket om det här att acceptera sin situation och göra något av den.
Sommaren för 2 år sedan träffades vi ofta och gick till Allsången på en dagcentral nära där kompisen bodde då. Det var trevligt att träffas och fika. Några dagar efter att vi varit där träffade jag på en tant vi känner och pratade lite. Hon sa hon hört vi varit på Allsången. Så frågade hon
-Men hur kommer ni i kontakt med varandra?
Vi har svårt att gå, inte att prata. Jag svarade att vi har mobil.

Var är käppen?

Innan jag själv hade gånghjälpmedel skrattade jag ofta åt folk som slarvade bort sin käpp. Tyckte att om man inte kunde hålla reda på den behövde man den nog inte. Att lägga ifrån sig glasögon är en sak men en käpp håller man reda på. När jag jobbade inom handel kom det ibland in folk och frågade efter kvarglömda käppar. Då trodde jag det var äldre som började bli glömska. Nu kan jag se annorlunda på det. En gång när jag var på en kurs var det en man som letade efter sin käpp. Vi skrattade åt honom och undrade hur han kunde slarva bort den. Jo, eftersom han började känna sig säkrare i lokalerna ställde han ifrån sig käppen ibland. Det var ändå inte långa sträckor han gick. Käppen kom strax till rätta. Hade ställt ifrån sig den när han hämtade kaffe. Nu är jag själv där och lyckas slarva bort min käpp ibland. Jag använder den bara hemma och bara ibland. Det gör att jag ställer ifrån mig den här och var i lägenheten. Oftast på vissa ställen som hänger den på dörrhandtaget till sovrummet, mot köksbänken, hänger på betastödet eller lutar mot väggen utanför badrummet. Det är om jag råkar ställa den någon annanstans jag kan få leta. Har flera gånger lagt den på sängen. Sedan går jag runt utan käpp och när jag ska ha den hittar jag den inte. Så det där med att slarva bort gånghjälpmedel tänker jag lite annorlunda om nu.

En sväng till Maxi

Idag har jag varit en sväng till Maxi. Jag har hjälp med inköp varannan vecka så jag får hem det jag ska. Egentligen är jag beviljad det varje vecka men tycker det räcker med varannan. Det handlar om planering. Lite kan jag få hem själv också. Får bli små lätta saker jag kan bära i ryggsäcken. Tar kryckorna och går till affären här på området eller beställer färdtjänst till Maxi. Att åka till Maxi är också en social grej. Tar en fika och brukar alltid träffa någon jag känner.
Det här att kunna ta sig någonstans var ingen självklarhet. När jag skadade mig förra gången för snart 4 år sedan fick jag i stort sett lära mig gå igen. Tog mig 5 månader innan jag ens tog mig till någon affär. Jag hade hjälp med inköp och fick hem det jag skulle så det gick ingen nöd på mig. När jag hade svårt att ta mig fram hemma saknade jag heller inte att ge mig iväg någonstans. Efter hand blev jag bättre och säkrare. Fick för mig att åka till Maxi. Beställde färdtjänst och åkte en söndag eftermiddag. Räknade med att det inte var mycket folk. Det blev en vana att jag åkte nästan varje söndag en tid. Var ändå inte färskvaror och annat som kan vara utplockat på söndagar jag skulle ha. Efter att inte varit ute på månader, mer än läkarbesök och sjukgymnastik, uppskattade jag att kunna spontanhandla. Det här att få syn på ett fint nagellack, färgglada strumpor i en reakorg, någon tidning som verkade intressant etc. Innan hade jag inte ens funderat på sånt utan det var mer en självklarhet. Efter olyckan har även vardagsnära ting fått en annan betydelse och att inte allt varit så självklart längre.

Färdtjänst och samåkning

Jag har färdtjänst och åker några gånger i veckan. Oftast för att hälsa på någon, fika och prata lite. Jag tycker det oftast fungerar bra. Man har hört så mycket negativt på olika håll men för min del har det fungerat. Utan färdtjänst hade jag inte ens kunnat ta mig iväg någonstans. Det händer ofta att man får samåka. Jag ser inget problem i det. En del har i sitt beslut de ska åka själva. Kan bero på olika saker. En kompis till mig har tex att hon ska åka själv. Det beror på att hon ibland lätt mår illa. Är av hänsyn till medpassagerare som nog inte uppskattar när hon behöver ta fram spypåsen.
Själv har jag samåkning och det kan vara rätt trevligt ibland. Har haft en del trevliga samtal, träffat på gamla bekanta jag inte sett på länge och sett platser jag inte sett och knappt visste fanns. Även om inte stan är stor har jag plötsligt fått se nya platser. Åkt in på områden jag inte varit på tidigare, tom upptäckt ett bostadsområde jag inte visste fanns. Flera medpassagerare jag pratat med har också gjort nya upptäckter i en stad de kanske bott i hela livet.
Vad jag vet är det bara vid två tillfällen jag inte uppskattat medpassagerare och i det ena fallet uppskattade de inte mig heller. Det var ett äldre par där mannen var väldigt missnöjd och gnällde över att jag också skulle med. Jag bestämde mig för att ignorera hans gnällande och sade artigt Hej då när de gick av. Fick inget svar och det brydde jag mig inte om heller. Hans missnöje är hans problem och inte mitt. Den andra gången var när jag fick åka med ett par som luktade rätt unket, som de sovit i kläderna. Dessutom satt den ena och fes hela tiden!

Taggat med: 

Äldre inlägg